Okej, vart ska jag börja? Kanske ska vara artig och åtminstone börja med ett hej. Därför gör jag det. 
Som sagt mycket har hänt i mitt liv sen jag skrev sist.
*Skadad häst nummer 2. Det stämmer. Hästen i mitt liv, eller ponnyn i mitt liv. Min prins, min älskade prins, Åskar. Allt började med ett svullet ben och slutade med en ful och elak inflammation i höger framknä och en senskada som ligger och gnager. Det är inte alls kul. Skulle göra vad som helst för att slippa detta. Han också tror jag. Vi får veta mer när det är återbesök i slutet av januari. Håll tummarna!
*Ny bil. Japp, en liten orange bil. Utan tak och utan koppling. Hade inte råd med mera.. Kallt och blött om huvudet bara. Men man behöver inte tänka på frillan, det fixar bilen i vinddraget. Kanoners! Skämtåsido, jag gillar'n.
Hej!
Emma Westin heter jag. Jag är en tjej på 23 snart 24 vårar. Med andra ord en tjej i sina bästa år. Seriöst så börjar jag bli så satans gammal. Får panik på det, gammal, ful, fattig och fet, vem fan är jag ens? Singel på det liksom, hej kom och ta mig. Kul annons på sig själv typ.
Hur som helst, jag har haft den här bloggen ganska länge. Dock var det väldigt länge sen den användes till att skriva något på. För att vara exakt så bloggade jag sist 9/6-2015 klockan 21:52 om nu någon undrade. Jag gjorde det faktiskt.
Mycket har hänt i mitt liv sen dess. Mitt liv som är mer eller mindre en katastrof att leva. Tror inte det finns någon make till detta liv. Alltså vi kan jämföra det med den där evigt ensamma och jäkligt förvirrade strumpan som alltid i flera års tid ligger i nytvättade strumplådan och väntar på sin vän. Sin själsfrände och livskamrat. Ni förstår den har legat så länge att den har börjat bli dammig, resåren i mudden har blivit så dålig så när man tar i den blir den bara större och större, den där återdragnings förmågan är totalt borta. Den har till och med legat så länge så det vid nästa parning utav strumpor bestäms att den ensamma, övergivna och ledsna strumpan ska i soptunnan. En snabb förklaring utav mitt lilla liv.
Kom under tiden medans jag skrev den snabba förklaringen på en fundering, hur är det ens möjligt att en strumpa bara försvinner och aldrig dyker upp igen? Vart i hela friden tar den andra vägen? Det är ju knappast någon som kommer och snor den, då finns det ju roligare prylar att ta än en avdankad gammal svettig strumpa. Men vem är jag att avgöra det egentligen. Hur som helst ett mycket märkligt problem.
Över till viktigare saker.
Som sagt mycket har hänt i mitt liv sen jag skrev sist.
*Nytt jobb. Slutade på mitt jobb i Kumla. Vilket jag egentligen trivdes ganska bra med. Men tiderna förändras och det var ganska lång resväg dit. Jobbar nu ifs med typ samma sak, fast lite närmare mitt hem. Dock inte lika bra som mitt gamla..
*Nytt jobb nummer 2. Jobbar på ridskolan som ridlärare två kvällar i veckan. Jättekul! Hade så gärna jobbat där på heltid.
*Skadad häst. Det stämmer. Min älskade prinsessa Kummin har varit jätteskadad under en längre tid. Såpass skadad att vi inte visste hur utvägen skulle bli. Det är en väldigt lång historia, men jag ska bara skriva lite kortfattat. Det hela började med att hon skulle skos. Hovslagaren märker ett mjukare parti i tån på höger fram och börjar kolla närmare på saken. Han gröper lite och hålet han hittar blir bara större och större. Det finns inget stopp. En hov som är uppäten utav bakterier som måste tas bort. Ganska självklart. Jag hade en tid bokad hos veterinären för att kolla henne i övrigt redan nästa vecka när detta hittades. Så hovslagaren fixade så mycket han kunde med sina saker han hade med sig och så hon kunde vara precis en normal häst, så fick vi kolla närmare på kliniken hur allvarligt det verkligen var.
Det är nu allt börjar.
Kummin diagnostiseras med en hålvägg, väldigt mycket, stor och allvarlig. Hon måste opereras! Redan här såg jag min häst vandra ifrån mig till andra sidan. Min fina, snälla, vänliga lilla häst.
Operationen gick bra och hon stod på boxvila hela sommaren med gipsad hov. Kul, nej inte för nån. Minst för Kummin. Vi har våndats fram och tillbaka. Pendlat mellan hopp och förtvivlan. Överleva eller inte. Skulle detta vara slutet. Det såg så ut. Det var det vi alla trodde. Men nu är det dags att försöka sätta igång henne igen. Jag kan inget annat än hoppas på det allra bästa. Jag önskar inget hellre än att det ska gå vägen. Om drömmar ändå kan slå in. Kan dom det?
*Skadad häst nummer 2. Det stämmer. Hästen i mitt liv, eller ponnyn i mitt liv. Min prins, min älskade prins, Åskar. Allt började med ett svullet ben och slutade med en ful och elak inflammation i höger framknä och en senskada som ligger och gnager. Det är inte alls kul. Skulle göra vad som helst för att slippa detta. Han också tror jag. Vi får veta mer när det är återbesök i slutet av januari. Håll tummarna!
*Ny bil. Japp, en liten orange bil. Utan tak och utan koppling. Hade inte råd med mera.. Kallt och blött om huvudet bara. Men man behöver inte tänka på frillan, det fixar bilen i vinddraget. Kanoners! Skämtåsido, jag gillar'n.
Det gamla liket jag hade var inte kul alltså. Och jag kunde ju glädja nån annan med att göra mig av med den. Hur man nu kan vilja ha den. Den personen måste ju va lika dum som jag en gång var.
*Slutat plugga. Det gick inte. Klarade inte av det.
Det har såklart hänt massa andra saker också. Men är ganska svårt och det skulle ta typ lika långtid att skriva ner allt som det tog mellan detta inlägg och det förra. Inte en käft skulle läsa det.
Tänkte att jag kanske ska börja skriva här igen. Jag har en hel del "problem" eller vad man ska säga med mig själv. Med mitt huvud, psykiskt typ. Så kan ju vara bra att skriva av sig lite. Vi får se.
Ingen är och kommer någonsin bli som jag. Ingen kommer någonsin, hur mycket den än försöker kunna förstå mig. Jag är jag. Precis som du är du.
Tack och godnatt
Kommentera