Det här med sömnsvårigheter och allt vad det nu är och kan vara är ett rent helvete. Jag är konstant trött, hela tiden. Det finns inte någongång som jag inte är trött. Jag kan sova hur mycket som helst utan att för den sakens skull bli piggare eller känna mig bättre. Det är så att jag måste sova på dagarna för att ens orka vara vaken en hel dag. Ja, jag kan sova hur mycket som helst när jag egentligen inte ska sova. Men så fort det blir kväll och man ska gå och lägga sig får jag som en slags inre panik. Jag vet lixom inte hur jag ska hantera det eller mig själv när det är så. Jag ligger i sängen och det kryper i hela mig. Hjärnan går på högvarv och bara maler massa skit, den funderar, tänker och har åsikter. Åsikter om mig, mig själv som person. Hur kan någonting som finns på/i mig tala om för mig hur jag är/inte är och vad mycket strunt och dumt jag kan/gör. För det är det det hela går ut på.
Nu tänker de flesta, men strunta i det och tänk på något annat. Då ska jag tala om för er att det inte är så lätt, jag hade gärna gjort det om jag hade kunnat. Men när det börjar så är det bara att hänga med tills det slutar. Det är verkligen såå jobbigt. Hade gjort vad som helst för att slippa.
Att det bästa som finns kan vara det mest smärtsamma är konstigt. Jag älskar, bokstavligen älskar att sova. Gå och lägga sig brukar vara det bästa jag vet. Men det är mitt värsta nu. Jag vill inte gå och lägga mig, det gör ont och jag får som ångest. Ångest över att behöva vakna på morgonen. Det är helt vridet, jag vet. Det gör ont i mig, allt gör ont i mig.
Också denna ständigt plågsamma huvudvärk som gör sig påmind hela tiden. Vad vill du mig?
När ska allt bli bra?
Godnatt
